Nyårsfirande

Vi är på fest hos grannarna. Dom är drygt 18 år och har styrt upp middag och efterföljande fest med bland annat beer pong och nån typ av skriktävling. Sjukt kul! Riktigt grym musik spelar dom dessutom, bra bas i högtalarna, det gillar vi! Woop #allin.


Fast alltså vi är ju inte där, vi är hemma, under festen. Men får ofrivilligt vara med på deras, ovanligt, skrikiga fest. Skriker jag så när jag är på fest? Jag är inte bitter. På riktigt! Jag har världens mysigaste nyårsafton med mina två. E är dock dyngförkyld och vägrar sova, något frustrerande. Meeen nu ska vi söva honom sen ska vi sova. Jag är helt slut. Varit uppe sen 05, omänskligt. 

Hann sitta ner och äta tillsammans på tu man hand i fem minuter innan E vaknade. Mysigt så länge det varade. Iofs rätt mysigt att sitta och läsa också, favoritsysselsättning till och med.


När vi vaknar imorgon är det nytt år. Då återkommer jag med en liten 2017-lista, kanske på sånt jag inte ska göra? Den som lever får se.

Gott nytt år!

Mitt 2016

Det är ju, av förklarliga skäl, mycket Elis här. Meeen jag finns ju fortfarande, daaah, bara för att jag blivit mamma kan jag inte glömma mig själv, jag är inte mitt barn! Joooo det är jag, ha! Well. En liten bildkavalkad kommer här, utan E. 

Våren kantades av selfies i amningslinnen (hualigen!), promenader och lite träning (med betoning på träning). I mars fick jag ett krampanfall (första bilden tog jag samma dag, på kvällen sen åkte jag ambulans till akuten). Blev en lite snopen vår. Skulle vara en härlig ledig vår med barn men den blev istället en vår med sjukhus och ständig rädsla för fler anfall. Men förutom det. Nutella semifredd, fikabuffe och o, drinkar med vänner och kattbesök. Kammade dessutom hem nytt jobb.

Sommaren sen. Förutom starten av en livslång medicinering och körförbud så hade vi en ruskigt skön sommar med spontana dagar. Jag fick till slut börja köra. Tog fler promenader, alltså hur grönt? Sprang några gånger (läs: inte många!) och var på fotboll. Bara att slippa dra på sig typ hundra tröjor, jackor och mössor är ju guld.

Förgyllde hösten med utan-barn-häng med favoriter, köpte nya glasögon inför jobbstart och gick till frisören #lyx.

Har avslutat året med semester i new york, ettårsfirande som mamma och hockeyjobb. Lyxat med Asp och en flarra bubblor, sånt jag kommer komma ihåg. Firat jul har vi hunnit med också, i min #elfie-tröja med bjällror. All in or nothing.

Summa summarum - ett jäla bra år. Livets bästa (om vi räknar bort epilepsi, och det gör vi). Nästa år blir förhoppningsvis lika bra, eller ännu bättre!? 


Tjipp!

Nej det känns inte bra

Igår bröt jag ihop, mitt i tacosalladen. Då kom den, soon-to-be, nya vardagen ikapp mig. Att jag börjar jobba, heltid, på måndag. Att min ledighet med Elis är slut. Att det är slut på eftermiddagsnap ihop. Att spontant ta en sväng till kompisar eller bara en runda på stan och kika på bussar eller folk. Att kunna ta en dag hemma i pyjamas eller varför inte bara blöja!?


Okej, det är inte slut. Men vad som varit vardagslunk med mitt barn blir nu till nåt typ av vardagslunk med betydligt mindre av Elis. Det ska bli så roligt med nytt jobb, missförstå mig rätt. Jag ser fram emot att starta arbetslivet på ny kula, nya utmaningar och nya kollegor. MEN jag har verkligen älskat att vara hemma med E, nästan varje minut. Jag hade inte tvekat om jag hade haft möjligheten att vara hemma längre. Och med tanke på hur nöjd han är, så antar jag ifrån att han känner samma sak.


Senaste lilla tiden har Elis varit mysigare, kramigare och mammigare, det är som att han har känt på sig att det snart är dags föe annat. Det gör det hela ännu jobbigare. Kunde det inte varit tvärtom? Kunde han inte varit skitjobbig istället? 

Som sagt, missförstå mig rätt, jag ser fram emot ett nytt jobb, att få jobba igång huvudet och få göra nytta på annat sätt än med blöjbyten och tvättning, men det är inte utan gråten i halsen. Livet innan handlade om jobb, typ nästan bara. Men nu handlar allt om Elis. Ja, för mig gör det det. 

Jag tycker det känns lite som att många tycker att "har man varit hemma så länge" så ska det minsann vara skitkul att komma igång och jobba igen, att det hymlas lite med att det är jobbigt!? Eller så är det bara jag som tycker det är pissigt? Oklart. "Jo men det känns ju kul, men lite konstigt" har varit standard för mig. Vågar inte riktigt säga att det känns jobbigt. "Äsch blir väl skönt att komma iväg till jobbet!?" Ja jo det är väl en vanesak. Jag överdramatiserar det säkert. Brukar jag göra. Jag återkommer om en vecka.

Sjukt rörigt inlägg, jag har svårt att sätta ord på vad jag känner och tänker. Elis är min number 1 och det känns för jävligt att inte få spendera lika mycket tid med honom, punkt slut. Men jag ska verkligen verkligen maxa tiden vi kommer ha. Jag kommer trimma cykeln så jag är hemma på nolltid efter jobbet. Ta alla nattningar, alla bad och all mat. Och såklart försöka "njuta" av tiden på jobbet, det blir ju inte bättre av att sitta och gräma sig där. Nä, det blir bra det här.

Skippar bild, för bölig för det nu. Lip.

Sorry för långt inlägg, den som orkat läsa allt utan att somna bjuder jag på fika.

Tjing!