Dreamteam

I sommar ska alltså jag och Elis åka på semester tillsammans, om allt går i lås. Jag ska resa ensam med barn. Flyga, flygbyte etc, ensam med min ettåring. 

Jag har fram till vi fick E varit en rätt osäker person. Jag har haft svårt att göra saker själv. Velat ha med någon om jag ska ut en sväng på stan eller gå och träna. Fick jag inte sällskap, då struntade jag i det. Vågade inte. 
 
Så innan vi fick E så såg jag mitt framtida jag, som mamma, som osäker, stressad och nervös. Inte nog med att jag skulle bli stammis på vårdcentralen för krämpor på barnet som jag inbillar mig, så såg jag mig själv hålla mig och barn hemma. Jobbigt att vara bland folk, själv! Ångestframkallande.
 
tänk vad fel man kan ha. Jag har aldrig varit mer säker och bekväm. Jag tycker det är skönt att göra saker utan andra. Både med och utan E. Att gå och fika själv/a är bland det bästa som finns. Det hade jag aldrig gjort för tre år sen. Nu är jag ju inte själv när jag har med E, obviously. Men ni kanske fattar. Han är ju så liten så han egentligen bara är ett halvt sällskap. Typ.
 
 

Nu längtar jag efter att få dra med this little fella ut i vida världen! Mer än till new york då. Äsch, new york var väl inget märkvärdigt som första resa, äsch.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: