Det här med vab

Pusslet. Det krävs extra mycket av oss päron när det kommer till pusslet vid sjukdom hos barn. Jag har börjat förstå varför så många separerar under småbarnsåren alltså. Hur ska man göra? Det är ju lika viktigt både för mamman och pappan att få komma iväg och jobba/plugga etc. Det känns som att det är lite vedertaget att mamman tar mer hemmadagar med sjukt barn. Tror dock det håller på att jämnas ut mer och mer. Men att det i grunden, liksom föräldraledighet, är så att mamman vabbar mest. 


Här var vi (innan fsk) överens om att vi ska dela lika på vaben. Yeah sure. Till den dagen det var ett sjukt viktigt möte för den ena. Då startade förhandlingar om byte av vab-dagar: "tar du denna så tar jag två på raken nästa gång" typ, som glöms bort eller förhandlas om när det väl kommer till kritan. 

Dont get me wrong. Jag älskar all tid med mitt barn, det vet ni. Men jag har ett viktigt jobb som jag tycker är så kul, där jag vill missa så lite tid som möjligt. Är ni med? Att dela lika och värdesätta bådas jobb/sysselsättning lika mycket är för mig en självklar grej.

Det hänger lite ihop med resten av tiden som jag känner att i alla fall jag får anpassa mig. Att det är lättare för J att sticka iväg och bara ta föregivet att jag tar hand om E. Min tid är lika viktigt! Kaboom!

Hur gör ni andra som har barn som är/ har varit svaga för förskolebaciller?? Hur vabbar ni?

Ps. Vi ska inte göra slut, lovar! Inte än. Men snart! Nejdå. Skoja. Vi ber till någon up there att E snart är härdad så vi slipper vab-diskussionen helt. Vi är lite oense men ändå optimistiska.


Ps 2. Ledsen för långt inlägg. Kan nog pratas om detta i oändligheten.