Tålamodet

Vilken morgon. Helvette rent ut sagt! Trotset på barnet. Vill ha vill ha vill ha vill ha. Nej nej nej nej nej nej nej osv. Tar det någonsin slut?? Eller kommer det vara så här i typ 20 år? I så fall vet jag inte om jag orkar (ring inte soc tack). Det hela slutade med att jag sa hejdå och lät killarna åka till badhuset själva, annars skulle jag åkt med och tittat på. Men jag orkar inte. 

(null)

Och så kommer det, så fort han kramats och sagt "hejdå mamma, puss puss" då kommer det dåliga samvetet och jag vill bara gråta. Jag vet inte om jag är extra känslig nu, förmodligen. Men jag vet ju att allt det här trotset är en del av hans utveckling och det är hans sätt att upptäcka vem han är. Att det inte är min Elis egentligen. Och då känner jag mig usel som inte bara kan andas och vara lugn och pedagogisk. Inte för att jag är speciellt upprörd men tålamodet tar ju liksom slut och jag går därifrån som en grinig femåring istället för att gå ner på hans nivå och försöka förklara. 

Men sen vill jag ju inte heller att han ska få som han vill alltid, hej curling liksom. Han måste ju lära sig, av mig lika mkt som han lär av sig själv och utvecklingsfaserna.

Jaja, nu ska jag städa bort mitt dåliga samvete och ge honom extra mycket kärlek när dom kommer hem.

Härlig start på idag. Nu kan den väl bara bli bättre gissar jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: