God natt!

Så. Såhär avslutar jag dagen, och veckan. I samma säng som mitt lilla barn. Det var en sån kväll. En sova-i-samma-säng-kväll. Bra så.


Ja, jag bokade resa med. Den resan. 62 dagar kvar, sen lämnar vi landet i en vecka. Vi kör en sån semester som jag egentligen sagt att jag kanske inte vill göra med litet barn, meeen måste väl testa för att veta gissar jag, det blir ju lite vad man gör det till. Ska bli spännande iaf och så så kul! Så kul!

Dreamteam

I sommar ska alltså jag och Elis åka på semester tillsammans, om allt går i lås. Jag ska resa ensam med barn. Flyga, flygbyte etc, ensam med min ettåring. 

Jag har fram till vi fick E varit en rätt osäker person. Jag har haft svårt att göra saker själv. Velat ha med någon om jag ska ut en sväng på stan eller gå och träna. Fick jag inte sällskap, då struntade jag i det. Vågade inte. 
 
Så innan vi fick E så såg jag mitt framtida jag, som mamma, som osäker, stressad och nervös. Inte nog med att jag skulle bli stammis på vårdcentralen för krämpor på barnet som jag inbillar mig, så såg jag mig själv hålla mig och barn hemma. Jobbigt att vara bland folk, själv! Ångestframkallande.
 
tänk vad fel man kan ha. Jag har aldrig varit mer säker och bekväm. Jag tycker det är skönt att göra saker utan andra. Både med och utan E. Att gå och fika själv/a är bland det bästa som finns. Det hade jag aldrig gjort för tre år sen. Nu är jag ju inte själv när jag har med E, obviously. Men ni kanske fattar. Han är ju så liten så han egentligen bara är ett halvt sällskap. Typ.
 
 

Nu längtar jag efter att få dra med this little fella ut i vida världen! Mer än till new york då. Äsch, new york var väl inget märkvärdigt som första resa, äsch.

Tack förskolan!

Mitt barn somnar numer i sin egen säng. Yes, ni hörde rätt.


För vissa är detta en självklarhet sen dag1. Men inte här. Vi har inte försökt asmycket heller förstås, men dom gånger vi har provat har det inte gått. Alls.

Sen skulle pojk börja föris. Kommer ni ihåg att jag nojade över hans sömn då? Herregud vad nervös jag var. Well, helt i onödan. Han somnade på madrass, själv, från början. Med en pedagog bredvid sig förvisso, men utan stånk och stön. 

Får mamman bestämma blir det dock en del i storsängen också. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Förskolan alltså, vilken bra grej. Om man bortser från alla äckliga baciller, dom hatar jag! HATAR!


Ps. Äntligen har jag kirrat ny dongel så jag kan lägga över kamerabilder till telefonen!